HEJ mina busungar!

Ja ha nu är det söndagskväll och mörkt ute.

Jag ser en och annan stjärna på himlen och jag undrar hur ni har det?

Sitter ni vid tv eller sover ni, kanske ni läser en bra bok.

Kissar hunden, eller bara är.

Jag skriver som ni förstår, med alla hundarna i sängen. *FLINAR*

Zingo ligger vid fötterna "han som aldrig ligger i sängen annars.

Lana mellan mina ben, så det känns som om man ska gå av på mitten.

Lille man Turbo ligger vid huvudkudden, allt är så tyst och stilla.

Jag hör bara snusningar från hundarna.

   Och känner deras kärlek och värme.

Tack och lov för mina djur, barn och barnbarn.

Men jag känner mig ändå så tom och ensam?

Undra varför?

Eller vänta lite, jag vet nog svaret på den gåtan.

Lösningar finns, det gör det alltid.

Men att nå dit är den del som är svårast.

Man velar hit och dit, för eller emot.

Inget lockar, men jag ger inte upp.

Snart så faller den sista polletten ner och då kommer svaren som ett rinnande vattenfall.

Man kommer att få ha paraply för att inte bli alldeles dyngsur.

Av alla.

Ja men självklart.

Men det är ju så det ska vara

Oj så klok tänkt, av lilla mig.

Var det så här enkelt.

mm

En stor och go kram, till mina fina vänner.

TACK FÖR ATT NI FINNS